www.arosa.nu

Folke Murvall, deltog på samtliga bussresor under åren 1976-88. De allra sista milen fram till Arosa brukade Folke hålla ett uppskattat föredrag. Det återges nedan i original.

Schweiz är ett edsförbund. Det berättas att i början av 1300-talet var det Wilhelm Tell - han som med pil och båge sköt ett äpple från sin sons huvud - som förenade de tre första kantonerna - Uri, Schwyz och Unterwalden - till ett försvarsförbund mot huset Habsburg.
Man svor en ed att rycka ut till förbundskantonens hjälp, om denna blev anfallen av Habsburg, även om man själv inte just då var hotad. Under kommande århundraden anslöt sig den ena kantonen efter den andra, och edsförbundet omfattar nu 22 kantoner, av vilka några nu är så stora att de har underkantoner.

I Schweiz talar man 3 riksspråk: franska i väster, italienska i söder och en schweizisk tyska (Schwitzer-deutsch) i östra Schweiz, där vi nu befinner oss.
Den kanton, där vi nu befinner oss, heter Graubünden, med huvudorten Chur och skidorterna Arosa och Davos. Söder om Graubünden ligger kantonen Engadin, med den kända skidorten S:t Moritz. I södra delen av Engadin bor en liten folkspillra från romartiden, som talar räto-romanska - ett språk som är en direkt modernisering av det klassiska latinet, som ju ej längre talas någon annanstans i världen. De två bergbanetåg, som från Chur går upp till Arosa respektive S:t Moritz, heter just Rhätische Bahn - den rhätiska järnvägen.

Den lilla folkspillran av räto-romaner i södra Engadin aktualiserar förhållandena i dessa trakter för 1500-2000 år sedan. Som vi vet går alperna som en hög vägg från öst till väst och stänger av Syd-Europa från Mellan- och Nord Europa. När vi nu åker fram i Bengts buss i en bred och plan dalgång, där har sedan urminnes tider floden Rhen dragit fram på sin färd från S:t Gotthard, först mot öster genom alpdalarna, sedan här genom denna dal norrut till Bodensjön, sedan västerut till de höga och mäktiga Rhenfallen vid Schaffhausen, och därefter från Basel norrut till flodens utlopp i Atlanten i Holland. Rhen är segelbar ända från Atlanten och upp till Rhenfallen vid Schaffhausen, och Basel är märkligt nog en stor hamnstad, trots att den ligger nästan mitt inne på kontinenten. Härifrån- där vi nu befinner oss - och norrut har kommunikationerna alltid varit goda, men när man skulle vidare söderut till Italien, då fick man klättra uppåt över de höga passen. Härifrån måste man alltså jobba sig över San Bernardino-passet, vilket man nu klarar genom en fyrfilig biltunnel genom berget, men som förr var svårt och hindersamt att forcera vare sig man gick till fots, red eller åkte i vagn. Vintertid kunde det vara omöjligt att ta sig över passhöjden.

Vid Kristi födelse och de närmast följande århundradena expanderade det romerska riket, så att det omfattade praktiskt taget alla länder runt Medelhavet och man skickade legioner på erövringståg över passen för att erövra frankerna och teutonernas länder, d v s Frankrike och Teutonien – Teutschland - Deutschland. Men franker och teutoner värjde sig och då det romerska riket så småningom försvagades gick man till motanfall och fick då namnet ”barbarer”. För att bättre kunna skydda sig mot de vilda barbar horderna uppförde då romarna befästa städer, och eftersom romarna ej bar byxor utan en nedtill öppen toga, så frös man förstås mycket och förlade gärna sina städer i trakten av varma källor, t ex Bad Gastein i Österrike och Bad Ragaz här i Rhendalen.
Chur är det moderna namnet på romarnas välbefästa stad Curium, som låg här som ett lås framför San Berhardino och som en utfallsport mot norr mot barbarerna.
Platsen är väl vald ur försvarssynpunkt: Rhen delar sig i två mäktiga armar strax ovanför Chur och från öster ansluter floden Plessura, som kommer uppifrån Arosa –dalen.
Århundrade efter århundrade har kriget böljat fram och åter i dessa trakter och som alltid är det civilbefolkningen som får sitta emellan. När deras gårdar brändes, deras spannmål och kreatur beslagtogs, deras kvinnor skändades av soldaterna och deras barn togs till slavar, då drog sig civilbefolkningen upp i de trånga sidodalarna, åtminstone till det värsta krigandet gått över.

Dalgången upp mot Arosa är mycket trång och slingrig. Med fasa eller förtjusning kommer vi att se hur Bengt kränger sin buss runt tvära hörn och smala hyllor ovanför bråddjupen i vars botten man skönjer Plessuras kalla vatten. Det verkar otroligt att man kan få bussen runt hörnen - förmodligen har Bengt någon slags led på mitten av bussen, men han har aldrig avslöjat sin hemlighet. Första gången han hade kört upp så sa han: ” Nä, aldrig mer!” men sedan dess har det gått som smort och nu är det rena rutinen, tycks det.

Från denna lilla utvikning om Bengt och bussen nu åter till historiens vingslag: Det måste ju ha varit lätt att försvara sig mot invasionsstyrkor i dessa dalgångar, då vägen bestod av en smal gångstig utefter bergväggen, och utan skyddsräcke, så man kunde ligga litet högre upp i bergväggen och ”pula knat” (kasta sten) på den lede fienden där nedanför på stigen - och man förstår att fienden gärna avstod från plundringståg in i dessa ogästvänliga raviner.

Men: det bästa av allt var att då man forcerat dessa branta och svåra passager och kom högre upp i dalen så vidgades denna till sköna ängar och betesmarker, och högst upp, där Arosa nu ligger, fann man en bred, grön, leende och solig dal. Den dag Arosa fick en egen flagga så bestod den av en stor, rund, strålande sol med en himmelsblå bakgrund.

Omkring 1220 kom enligt hävderna de första bofasta bondefamiljerna till Arosa genom hjälp från klostren i Churwalden och Sankt Luzi i Chur. Klostret Sankt Luzi låg alldeles där vi lämnade Chur och svängde upp med bussen från Plessura och började klättra uppåt.
Vingården finns fortfarande under brukning, vilket kan verka imponerande ur historisk synvinkel, men faktum är att om någon en gång anlagt en vingård så finns det alltid folk som ser till att den inte läggs ned. Den väg vi nu åker upp mot Arosa är ej den ursprungliga: dels tog man sig dit från Davos över Mainfelder-Furka passet, dels gick man över Carmenna-passet. Högt upp i det passet ligger ”Wende Stein”, en stor sten som man pustade ut vid då man vände sig om för att titta ned på den väg man nyss klättrat uppför.

I mitten på 1400-talet levde ungefär 140 bergsbönder i Arosa, och från 1490 stammar den lilla bykyrkan, Bergkirchli, som ni i fortsättningen ofta kommer att ha i blickfånget.
På 1600-talet inträdde en svår klimatförsämring med försvårade odlingsbetingelser och befolkningen drog sig från Inner-Arosa vid Bergkirchli ned mot trakterna kring Ober- och Untersee, där järnvägsstationen nu ligger. På 1850-talet fanns bara ett 50-tal invånare kvar i byn, och barnen fick gå 2 timmars väg till skolan, som låg i Langwies (”den långa ängen”) , numera två stationer nedanför Arosa.
Prästen i Langwies gick upp till Arosa och tog då samtidigt med sig posten upp! Först 1875 blev det vägförbindelse mellan Chur och Langwies, och först 1890 byggdes vägen färdig fram till Arosa. Vägen hade då 365 kurvor – lika många som årets dagar. 1880 öppnades det första hotellet, See-hof, som fortfarande finns kvar ehuru många gånger om- och tillbyggt. En doktor Herwig från Hanau am Main i Tyskland öppnade det första lilla sjukhuset här, och en son-son , Claus Herwig, är nu (1979) en av de två läkarna i byn. Tuberkulosvården ansågs särskilt effektiv i detta soliga klimat, och Schweiz fick ta emot massor av tbc-sjuka människor från hela Europa. Med den utbyggda sjukvården ökade också den bofasta befolkningen snabbt och hotell och annan service byggdes ut. 1914 kom järnvägen, oturligt nog precis vid utbrottet av det första världskriget, men efter kriget kom det nya näringsfånget igång – turismen.
1933 startades den första skidskolan och 1939 byggdes de tre första släpliftarna – de till Tschuggen, Weisshorn Sattel (Brüggerhorn) och Carmenna. 1957 kom linbanan upp till Weisshorn och den gamla släpliften upp till Hörlihütte ersattes av en gondolbana. Från att på 1850-talet ha hyst endast ett 50 tal bofasta invånare finns i Arosa nu knappt 5000 invånare och de få sängplatserna på See-hof har 100 år senare växt till 12000 turistbäddar – av vilka vi kommer att få disponera 48 stycken!

Solen har förlorat sin betydelse för tuberkulosbekämpningen. Kemoterapi har praktiskt taget helt utrotat denna fruktade folksjukdom, sanatorierna har försvunnit och ersatts av hotell, och de lungsjuka har ersatts av livsglada människor i alla åldrar, som kommer hit för att trivas och motionera. Mycket har alltså ändrats, men en sak är oförändrad: Solen.
Det är ingen tillfällighet att den pryder Arosas flagga, ty Arosa är vintertid den solsäkraste skidorten i denna del av världen.
Vid jultid, då vi i Sverige tänder gatubelysningen vid 16- tiden, intar man här med förkärlek sin lunch på en uteservering i en vindskyddad och soldränkt hörna, och jag hoppas att de minnen ni kommer att få med er hem från Arosa efter den här påsken skall vara fyllda av sol, blå himmel och fin skidåkning.
                                                         ”Och därmed kommer jag osökt över till frågan om skydd
                                                           mot solskador! …..”

Folke Murvall, påsken 1979